Det är stunder som det här som du verkligen märker hur förbannat ensam du är. Det ända jag ville var att börja om, få ett liv utanför den lilla staden som jag engång kallade mitt hem. Och jag gjorde det. Sökte mig bort, men vart hamnade jag? I mitt liv finns nu bara en person jag litar på, och varje gång denna lämnar mig för att åka och ha skoj med sina vänner blir jag tom. Som att personen skulle ta med sig en del av mig varje gång, en allt för stor del. Redan flera dar före försvinner den delen av mig mer och mer och jag mår illa inför helgen. Mina vänner då? Jag valde att stanna hos dem som jag trodde att aldrig skulle lämna min sida, som skulle finnas där i vått och tort. Litade på dem med hela mitt hjärta. Men nu är drogärenden viktigare än att spendera 10 minuter som sällskap i min ensamma vardag. Men ta mig inte fel, det är inte som att jag skulle byta tillbaka mitt gamla liv heller. Det fanns inget bättre med det. (Förutom att jag då faktist hade nånting att göra på helgerna eller efter jobb, hade nånting som kunde ta över mina tankar). Men jag vill inte ha det här heller. Jag känner mig hemma här, önskar bara att jag inte kände mig så förbannat ensam och övergiven. Och så önskar jag det kunde finnas nån som förstod, ens nån som ville lyssna och bry sig. Jag önskar att jag kunde le och vara glad en fredag helg, istället för att sitta här och gråta och desperat sitta och prata ut i luften och låtsas som att nån hör vad jag säger. Hör hur jag ber dem att finnas här för mig, att lyssna på mig och förstå mig, att inte lämna mig ensam, att komma och hålla mig sällskap. Höra när jag säger att jag inte orkar mer, när jag säger att jag inte vill leva mer Och faktist försöka göra nånting. Krama mig och säga att det blir bra. Men här sitter jag. Önskar att tiden kunde flyta iväg, låta 24 timmar gå snabbare än nånsin förut. Få hem personen som ger mig mitt lende tillbaka. Blir än en gång tvåa till drogern. Jag hatar det här. Jag hatar hur mitt liv ser ut. Jag hatar den här helgen.