Men det är inte lätt att ta tag i sitt liv, jag har försökt länge nu! Det är inte lätt att bara stiga upp på morgonen och göra de där sakerna som skulle sätta dig på banan igen, hur patetiskt enkelt det än låter så är det sjukt svårt. Jag vill så mycket, skaffa mig en utbildning, eller varför inte se till att jag klarar arbetslivet? Få bort all stress om min framtid!

Och jag känner mig så ensam nu förtiden. Jag har ingen jag kan prata med, absolut noll personer som verkligen skulle förstå! Flera flera flera som tror dom förstår mig, men vars åsikter och "tips" är bland de idiotiskaste och mest irriterande, bara just därför att dom egentligen inte förstår alls.

Och pojken bredvid mig, vill inte ens om natten röra mig längre, känns som att jag är äcklig. Men vad det beror på får jag aldrig veta, beror det på mig? På honom? Eller är det bara en sån tid?

Jag är bara så rädd att mista honom. Mannen jag vill spendera resten av mina dagar med!

Men jag har ännu aldrig förstått det, varför är dom så viktiga, de där pillren? Så viktiga att ni skiter i allt annat, skiter i den som var er bästa vän, före ni träffade drogerna?

Vad är det man inte förstår i meningen "vår kontalkt bryts om ett till piller åker ner i din hals"? Eller, var finns den där lilla rösten som säger "herregud, väljer du drogerna före henne?"? För OM den där lilla rösten som bryr sig hade funnits där, varför går man då å tar mer dagen efter man fått höra den meningen?

Men visst, jag var nog inte tillräckligt tydlig med att jag var alvarlig. Men jag antar att jag bara råkar ha ett hjärta. Jag har svårt att faktist bryta kontakten pga. detta, men om man inte bryr sig/respekterar mig, varför ska då jag? 

Det gick in i huvudet påmmig när det bara var på "party" nivå, när ni rökte den där jointen varannan helg och drack alkohol de andra. Så länge kunde jag acceptera och förstå! Men nu när det dras varje dag, från stunden man vaknat till stunden man gått och sova. Det är synd, för jag gillar er starkt annars, bland de roligaste typerna jag känner. Men jag hatar att sitta nykter och se på. Och ingen av er bryr er, inte ens den som jag trodde skulle.

Men jag kommer aldrig förstå det här, jag kommer aldrig dras in i det. Visst frästar det att svälja de där pillre och fly från min hemska verklighet, men det är inte värt de. Och när jag bara sitter och ser på, förstår jag ännu mer hur lite jag vill vara en av dem, som säger att dom klarar sig utan, men som det skulle krävas ett mirakel för att få dem att sluta. 

Har kommit underfund med att det är omöjligt, inget du säger går in i huvudet. Drogerna kommer alltid att vara nånting super, aldrig nånsin nånting dåligt, och alltid, flera gånger om dagen, kommer dom försöka övertala dig om hur bra det är.

Men är det sen då? Om du väljer att ta droger över vad dina (iallfall nångång varit) bästa vänner tycker, så är det enligt mig en ganska så stor varnings signal att nånting har gått snett nånstans.

Och det har ingen skillna om man gör det i smyg, för vart har känslorna sen försvunnit? Var är det där lilla som säger "det här är fel, jag sviker viktiga mänskor i mitt liv", för även om du gör det i smyg så har du i stortsätt redan valt drogerna före.

Jag förlorar mot drogerna, men är inte säker på om jag eller den som väljer är den sämre.

Nej. Drugs is for people who can't handle reality.

Vem är jag? Det kommer du aldrig att få veta, men vad jag gör och tänker kan du läsa allt om här!