Tänk att en dag kan börja så otroligt bra, men sluta i ett sådant helvete.

Går dagen var en sån dag. Började med shopping, skratt och gått humör i väntan på Lördag som skulle bli den roligaste dagen jag haft på länge.

Slutade med att viktigaste personen i mitt liv kommer hem full, packar sina saker, kläder och dator och säger att han sticker iväg nu och inte vet när han kommer tillbaka.. Hoppar i bilen och tänker köra på en för att man inte flyttar på sig..

Sen spenderar man resten av natten att köra omkring på alla vägar man kan tänka sig att han kört på, inte för att hitta han för att jag vill ge honom tid, men för att veta att han inte åkt ner i något dike.. Försöker desperat få tag på någon som kan hjälpa mig, hans familj, vänner, men ingenting kommer fram..

Åker tillslut hem för att försöka sova, men den där tryckande känslan över bröstet och tårarna som rinner låter dig inte sova mer än 1 timme. Tills han ringer 8 på morgonen efter att ha nyktrat till och sovit i bilen och ber om ursäkt och äntligen kommer hem igen och håller om mig som aldrig förr..

 

Vad hade jag tagit mig till ifall nånting hade hänt? Jag skulle hata mig själv resten av livet, inte kunnat leva med mig själv. Hade googlat på lätta sätt att ta livet av sig.

Jag kan inte leva utan honom.

 

Och det är inte så att jag skulle vara arg på honom om han åkte iväg 1 månad eller så, jag skulle förstå honom, mycketmycket väl! Jag har ju själv varit påväg att göra samma sak, men saknat modet.. Men om det händer så vill jag inte att han sätter sig full bakom ratten, och jag vill inte att han lämnar mig hit utan att behöva säga hejdå, som att han inte skulle bry sig om att han lämnar mig kvar..