Gårdagens helvete
2013-12-06 Tänk att en dag kan börja så otroligt bra, men sluta i ett sådant helvete.
Går dagen var en sån dag. Började med shopping, skratt och gått humör i väntan på Lördag som skulle bli den roligaste dagen jag haft på länge.
Slutade med att viktigaste personen i mitt liv kommer hem full, packar sina saker, kläder och dator och säger att han sticker iväg nu och inte vet när han kommer tillbaka.. Hoppar i bilen och tänker köra på en för att man inte flyttar på sig..
Sen spenderar man resten av natten att köra omkring på alla vägar man kan tänka sig att han kört på, inte för att hitta han för att jag vill ge honom tid, men för att veta att han inte åkt ner i något dike.. Försöker desperat få tag på någon som kan hjälpa mig, hans familj, vänner, men ingenting kommer fram..
Åker tillslut hem för att försöka sova, men den där tryckande känslan över bröstet och tårarna som rinner låter dig inte sova mer än 1 timme. Tills han ringer 8 på morgonen efter att ha nyktrat till och sovit i bilen och ber om ursäkt och äntligen kommer hem igen och håller om mig som aldrig förr..
Vad hade jag tagit mig till ifall nånting hade hänt? Jag skulle hata mig själv resten av livet, inte kunnat leva med mig själv. Hade googlat på lätta sätt att ta livet av sig.
Jag kan inte leva utan honom.
Och det är inte så att jag skulle vara arg på honom om han åkte iväg 1 månad eller så, jag skulle förstå honom, mycketmycket väl! Jag har ju själv varit påväg att göra samma sak, men saknat modet.. Men om det händer så vill jag inte att han sätter sig full bakom ratten, och jag vill inte att han lämnar mig hit utan att behöva säga hejdå, som att han inte skulle bry sig om att han lämnar mig kvar..
Jag skriver mitt adjö.
Ska jag vara 100% ärlig så sitter jag här och skriver ett hejdå brev. Till mina vänner, och familj.
Nej ta mig inte fel, jag tror inte jag vill skada mig själv, kommer inte göra det. Kommer inte visa nån nånting, ingen kommer aldrig att få veta.
Tror det mer är ett rop på hjälp jag vill sända ut, jag vill att nån ska se mig, förstå att jag lider. Bry sig. Jag är desperat efter hjälp, men jag får det ingenstans ifrån. Jag har skrivit brev förut, jag har skrivit långa mejl och meddelanden om hur dåligt jag mår, hur ensam jag är, hur mycket jag behöver hjälp och att nån skall förstå mig. Men har aldrig fått ett svar, inte ens ett okej.
Så jag är fullt medveten om att jag står ensam här. Jag bara önskar, att nån en dag kommer att se igenom mig och bry sig.
Kom tillbaka till mig, som du var
Tom. Orkar inte höra på musik. Orkar inte se på tv. Orkar inte gå i duschen. Orkar inte göra mig klar och dra ut och träffa vänner.
Konstigt? Kanske. Men varför skulle jag vela dra ut och se på vänner som går på starkare droger? Varför skulle jag vela dem omringa mig, försöka övertala mig att ta med dem, tvinga mig själv att se på. Vänner jag inte ens känner längre. Som jag inte ens vet om jag vill känna längre.
Jag saknar dem. Jag saknar dem de brukade vara.
Fanfanfan ta livet och allt som kommer med det.
Det är stunder som det här som du verkligen märker hur förbannat ensam du är. Det ända jag ville var att börja om, få ett liv utanför den lilla staden som jag engång kallade mitt hem. Och jag gjorde det. Sökte mig bort, men vart hamnade jag?
I mitt liv finns nu bara en person jag litar på, och varje gång denna lämnar mig för att åka och ha skoj med sina vänner blir jag tom. Som att personen skulle ta med sig en del av mig varje gång, en allt för stor del. Redan flera dar före försvinner den delen av mig mer och mer och jag mår illa inför helgen.
Mina vänner då? Jag valde att stanna hos dem som jag trodde att aldrig skulle lämna min sida, som skulle finnas där i vått och tort. Litade på dem med hela mitt hjärta. Men nu är drogärenden viktigare än att spendera 10 minuter som sällskap i min ensamma vardag.
Men ta mig inte fel, det är inte som att jag skulle byta tillbaka mitt gamla liv heller. Det fanns inget bättre med det. (Förutom att jag då faktist hade nånting att göra på helgerna eller efter jobb, hade nånting som kunde ta över mina tankar). Men jag vill inte ha det här heller. Jag känner mig hemma här, önskar bara att jag inte kände mig så förbannat ensam och övergiven.
Och så önskar jag det kunde finnas nån som förstod, ens nån som ville lyssna och bry sig.
Jag önskar att jag kunde le och vara glad en fredag helg, istället för att sitta här och gråta och desperat sitta och prata ut i luften och låtsas som att nån hör vad jag säger. Hör hur jag ber dem att finnas här för mig, att lyssna på mig och förstå mig, att inte lämna mig ensam, att komma och hålla mig sällskap. Höra när jag säger att jag inte orkar mer, när jag säger att jag inte vill leva mer Och faktist försöka göra nånting. Krama mig och säga att det blir bra.
Men här sitter jag. Önskar att tiden kunde flyta iväg, låta 24 timmar gå snabbare än nånsin förut. Få hem personen som ger mig mitt lende tillbaka. Blir än en gång tvåa till drogern. Jag hatar det här. Jag hatar hur mitt liv ser ut. Jag hatar den här helgen.
Sömnlösa nätter..
"Vad är fel på mig?" "Du måste ta tag i ditt liv!" "Imorgon ska du göra nånting åt dig!" "Varför vill han inte röra mig?" "Snälls nån, bara hjälp mig.." & en massa annat snurrar omkring de där 3-5 sömnlösa timmarna varje natt.
Men det är inte lätt att ta tag i sitt liv, jag har försökt länge nu! Det är inte lätt att bara stiga upp på morgonen och göra de där sakerna som skulle sätta dig på banan igen, hur patetiskt enkelt det än låter så är det sjukt svårt. Jag vill så mycket, skaffa mig en utbildning, eller varför inte se till att jag klarar arbetslivet? Få bort all stress om min framtid!
Och jag känner mig så ensam nu förtiden. Jag har ingen jag kan prata med, absolut noll personer som verkligen skulle förstå! Flera flera flera som tror dom förstår mig, men vars åsikter och "tips" är bland de idiotiskaste och mest irriterande, bara just därför att dom egentligen inte förstår alls.
Och pojken bredvid mig, vill inte ens om natten röra mig längre, känns som att jag är äcklig. Men vad det beror på får jag aldrig veta, beror det på mig? På honom? Eller är det bara en sån tid?
Jag är bara så rädd att mista honom. Mannen jag vill spendera resten av mina dagar med!
fucking shit drugs
Fast vist kan jag se de, varför leva i verkligheten och ta hand om livet när det finns en så lätt utväg som ett piller eller två?
Men jag har ännu aldrig förstått det, varför är dom så viktiga, de där pillren? Så viktiga att ni skiter i allt annat, skiter i den som var er bästa vän, före ni träffade drogerna?
Vad är det man inte förstår i meningen "vår kontalkt bryts om ett till piller åker ner i din hals"? Eller, var finns den där lilla rösten som säger "herregud, väljer du drogerna före henne?"? För OM den där lilla rösten som bryr sig hade funnits där, varför går man då å tar mer dagen efter man fått höra den meningen?
Men visst, jag var nog inte tillräckligt tydlig med att jag var alvarlig. Men jag antar att jag bara råkar ha ett hjärta. Jag har svårt att faktist bryta kontakten pga. detta, men om man inte bryr sig/respekterar mig, varför ska då jag?
Det gick in i huvudet påmmig när det bara var på "party" nivå, när ni rökte den där jointen varannan helg och drack alkohol de andra. Så länge kunde jag acceptera och förstå! Men nu när det dras varje dag, från stunden man vaknat till stunden man gått och sova. Det är synd, för jag gillar er starkt annars, bland de roligaste typerna jag känner. Men jag hatar att sitta nykter och se på. Och ingen av er bryr er, inte ens den som jag trodde skulle.
Men jag kommer aldrig förstå det här, jag kommer aldrig dras in i det. Visst frästar det att svälja de där pillre och fly från min hemska verklighet, men det är inte värt de. Och när jag bara sitter och ser på, förstår jag ännu mer hur lite jag vill vara en av dem, som säger att dom klarar sig utan, men som det skulle krävas ett mirakel för att få dem att sluta.
Har kommit underfund med att det är omöjligt, inget du säger går in i huvudet. Drogerna kommer alltid att vara nånting super, aldrig nånsin nånting dåligt, och alltid, flera gånger om dagen, kommer dom försöka övertala dig om hur bra det är.
Men är det sen då? Om du väljer att ta droger över vad dina (iallfall nångång varit) bästa vänner tycker, så är det enligt mig en ganska så stor varnings signal att nånting har gått snett nånstans.
Och det har ingen skillna om man gör det i smyg, för vart har känslorna sen försvunnit? Var är det där lilla som säger "det här är fel, jag sviker viktiga mänskor i mitt liv", för även om du gör det i smyg så har du i stortsätt redan valt drogerna före.
Jag förlorar mot drogerna, men är inte säker på om jag eller den som väljer är den sämre.
Nej. Drugs is for people who can't handle reality.
You don't know my name, but you'll know my story
Vem är jag? Det kommer du aldrig att få veta, men vad jag gör och tänker kan du läsa allt om här!
